Fast man har haft det svårt, så måste man gå vidare. Jag gjorde inte det när jag gjorde slut med "honom" då vart jag bara värre men, sen några månader senare då började jag äntligen ta mig i kragen (vilket var extremt svårt men, inte omöjligt) och började "rehabiliteringen".

Nu får man nästan börja när jag kom ihåg om våldtäkterna men jag ska försöka gå vidare där jag är och inte backa (börja dricka överdrivet, äta för lite m.m).

Det bästa man egentligen kan göra är att berätta för någon/några man verkligen litar på, vad som har hänt fast det har tagit en lång tid eller kort tid så är det alltid bra att säga det till någon!!! vilket jag själv är urusel på :S.

Jag har inte sagt nått till någon och jag är mest orolig över reaktionerna: kommer dom tro mig eller inte??, kommer dom bryta ihop helt och göra "dumma saker" sjäva?? (mamma har haft ätstörningar och drogproblem + hon har precis slutat röka och pappa han dricker ganska mkt + han tar medicin för depression) dom kommer nog kanske tro mig (väldigt osäker på den punkten) men, jag tror inte att dom kommer klara av det :S

De enda som vet är ni som har läst det jag har skrivit på bloggen och nu när jag har gjort det så känns det mkt bättre :)

Vissa tror på vad jag har skrivit och vissa tror att jag ljuger men, jag kan tyvärr lova att allt är sant!! Önskar att det inte vore det :S :S