Idag ska jag hoppa av gymnasiet och min syrra<3 är en riktigt "pain in the ass" just nu men det är p.g.a att hon är orolig som jag har nämt tidigare. Hon är orolig att jag inte kommer inte få ett jobb m.m och att jag inte fattar någonting  om vad som kommer att hända om jag hoppar av men, jag vet mer än vad hon tror. Aja nu ska jag dra snart (15.00 är mötet) och jag tror inte att jag kommer få behålla min skolator men, då skulle jag få en ny i jul  :P har jag precis fått veta :D niiice ;)

Jag kan nästan inte reagera när det händer nått bra/dåligt, jag bara är där och accepterar det som händer (ungefär). Ett exempel när mamma och syrran grälade idag så reagerade jag inte ett dugg!

Man har ju lärt sig att vara "kall" genom åren från när man var liten tills nu, lär jag mig det (säkert flera också!!) det är bara att bita ihop och inte visa om jag är glad (extremt glad), ledsen (gråta!.. heh har inte gjort det på år :s), säger/visar inte vad jag tycker och tänker (håller för det mesta med alla om allt), gör inte det jag egentligen vill (händer VÄLDIGT sällan).

Man blir nästan som en robot, allas personliga robot; ifall någon frågar nått gör jag det eller håller med om någon åsikt om nått (oftast, inte alltid). som idag ville två personer veta min åsikt om saken (enkelt egentligen) då blir det som "error" i huvudet man vet inte vad man ska göra/säga då slutar det med att man är tyst och gör ingenting.

Ett annat exempel också; när någon säger "jag älskar dig" säger jag "eh ok bra" eller nått sånt eller när mina vänner säger att dom "saknar mig" (för jag träffar dom sällan) och istället för att säga "jag saknar dig/er också" så säger jag bara " aa, det var länge sen" men jag menar samma sak egentligen :-o kan inte ens säga det heller!! skit jobbigt.  

jag kan skriva mina åsikter på bloggen men att säga/visa går inte, om jag skulle skriva ett brev till någon skulle inte jag kunna skriva mina åsikter :s skit skumt (smått förvirrande :( )

Har precis haft diskussion om hunden Gina och jag fick henne till slut :) men jag visste att det skulle gå åt helvete syrran vart utslängd p.g.a hon har slarvat med betalningen till hyran, tar inte hand om hunden eller hjälper inte till här hemma (detta har hänt flera gånger också fast då hon har blivit utslängd och kommit tillbaka), så hon stack vet inte när man kommer får se eller ens höra från henne igen . Mamma vart förstörd, syrran med men båda är lika envisa vilket gör att inegn viker sig fast båda egentligen vill (på ett sätt :s). hoppas det blir bättre snart !!!!! :-o

Han som slog mig (har nämnt han i tidigare inlägg som säkert några vet) var full.. ofta!! och jag ville inte hela tiden ha sex med honom men, då vart han ännu värre (än vad han brukade) men ifall det var våldtäkt, är jag lite osäker på.

För jag sa aldrig ett rikigt Nej! mera ett "lägg av, vill inte nu, är inte på humör", vart helt galen när han inte fick som han ville. Mådde skit efteråt och detta hände ganska ofta. (ibland vart det ganska våldsamt oxå :S)

Hmm?!.. har aldrig tänkt på det förut, började nu 3½ år senare 

heh.. seg!! eller hur ???

Jag har inte kunnat sova på flera nätter :s har tänkt för mkt på hur det var förr, vad som har hänt m.m shit vet inte ens hur jag ska förklara, aja;

Förut var jag mera tjejig hade smink, tajta kläder och festade!! sen vid 15år slutade jag bry mig helt och hållet o vart mer som en kille istället. Började ha flera storlekar förstora kläder och slutade sminka mig (jag kunde ha förstora kläder förr också men nu är det extremt!!). Kan inte ha tajta kläder längre :s jag vill! men kan inte, där kommer "spärren" igen (hatar den:@).

Jag var så mkt socialare då! nu är jag hemma HELA TIDEN, litar nästan inte på nån nu för tiden, kan nästan inte skaffa nya vänner hade jättelätt förut, när jag väl har skaffat några så säger jag att "jag är upptagen" och kan inte träffa dom. Fattar egentligen inte hur dom orkar?! jag har förlorat en massa p.g.a av allt det där som hände när jag var 13-14 år. Jag saknar men de vill inte lyssna längre och det accepterar jag för det var jag som gjorde bort mig (oftast), men dom som har tålamod säger att jag är snäll och omtänksam och att dom är vana men, man hör att dom blir besvikna när jag säger att jag inte kan komma till dom för att jag måste göra "det där" eller "det där". Omtänksam och snäll.... hah!!!

((Lögnare)) det är det jag är!!! Jag ljuger ju hela tiden för familjen, vänner, lärarna för släkten också... fan!!  Jag kan inte sluta heller, det blir så automatiskt ...

   Fidji hon var världens bästa katt, lite klantig då och då men hon hade ett väldigt unikt beteende!

Min pappa hittade henne på motorvägen när han skulle åka hem (kmr inte ihåg var han hade varit?) sen så såg han henne på kanten av vägen (han trodde först att det var en liten rävunge) och stannade så hon skulle springa övervägen men, hon sprang under bilden istället så han kunde inte åka någonstans för då kunde hon bli skadad. Han försökte locka henne därifrån istället men hon var blixtstilla och rörde sig inte ur fläcken, då fick han krypa under bilen och ta fram henne. Hon gjorde lite motstånd men orkade nog inte för hon var extremt undernärd med djup öronskabb och allvarlig ögoninfektion på båda ögonen. Pappa tog hem henne och bjöd på lite ostbitar och vatten (ville inte ge för mkt så hon skulle må ännu sämre), efterråt ringde han mig för jag skulle åka hem ifrån mamma och fråga när jag skulle vara i Bålsta m.m sen börjad han prata om att han hade hittat en katt. 
Att det var en liten röd perser på 4 månader och hon hade varit ute helt ensam i skogen i minst 1 månad kanske längre (han och en av hans tjejkompis hade varit hos vetrinären och kollat hur det var med henne m.m). Jag vart ju så klart förvånad och när han förklarade hur hon såg ut så kom namnet "Fidji" upp i huvudet (vet inte varför..?) men aja det slutade med att jag fick henne efter mkt tjat :D. HAHAHA!! han brukade alltid säga att det såg ut som om hon hade "sprungit in i väggen" för hon var så platt i ansiktet (perserkatter är långhåriga och de flesta har ett platt ansikte, vilket egentligen är en slags missbildning). Hon hade sina egna egenskaper som katt.. ex. hon; hade usel balans, hatade verkligen fisk, när hon kliade sig skulle hon slicka i luften och hon var ju inte blyg av sig heller!! hon var en riktigt liten diva eller drottning och trodde hon kunde göra vad hon ville så man fick vara väldigt sträng emot henne och sätta regler (hon var verkligen extrem när det kom till det ibörjan, sen vart det bättre). 
Jag försökte lura henne att äta fisk en gång vilket misslyckades; jag gjorde romsås till lax en gång med creme freshe och rom (små fiskägg) och blandade, och jo hon upp upp men bara creme freshen och spottade ut fiskäggen (hehe vet inte hur hon lyckades egentligen :P) så slutsatsen blev "Fidji hatar fisk". men hon var ju oxå extremt gosig av sig och skulle ligga under täcket, på ens mage, hon älskade att bli kliad på magen, under hakan och hon skulle alltid hoppa upp i knät när man satt på datorn (gillade nog lite närhet).

Hon hade en speciell charm också för hon passade in överallt spelade ingen roll om det var ute/inne, med främlingar eller familjen (visst hon var mest med mig men, hon kunde verkligen vara med alla). Nästan alla (ungefär 90%) som fick se henne första gången började asgarva eller skratta för hon var så platt i ansiktet dom sa ocskå att det såg ut som om hon hade "sprungit in i en vägg". 

Jag tyckte hon var riktigt söt från första början och hon var så liten också (p.g.a att hon var så undernärd när hon var liten, växte hon bara ett par cm till sen slutade hon att växa) så hon såg ungefär ut som en kattunge hela tiden! ex. när folk såg henne när hon var 2år så trodde de att hon var "ungerfär" 6månader.

Iaf. sommaren 09 var det en extremt varm sommar (som säkert många minns) så jag sov med öppet fönster hela tiden och HON den nyfikna "jäveln", skulle ju så klart gå ut och kolla lite på natten när man låg och sov!!. Jag vaknar på morgonen och märker att hon inte är i rummet och jag sover alltid med stängd dörr så hon måste vara i rummet och när jag hade kollat överallt utan att hitta henne, fick jag en riktigt obehaglig känsla och kollade ut igenom fönstret och där ligger hon i gräset och försöker gå (hon hade ramlat ner från 4:e våningen). Jag springer ner i bara pjyamas (hade bara en T-shirt och underkläder på mig) och tar upp henne igen alla bara stirrade på mig och henne men dom försökte inte hjälpa till heller :S. Man såg tydligt att ena tassen var skadad, när man rörde den "skrek" hon till. Började ringa runt efter vetrinärer och familjen om vad man kunde göra och hittade till slut djursjukhuset vid kungsbacken efter ett ganska långt tag (ingen hade öppet eller låg det flera mil bort) så jag åker in med henne och lillebrorsan som också hade panik, då fick man lugna ner honom också och vara lugn för fidji's skull (hade egentligen själv panik). när jag väl kommer dit och har rönkat och så då säger dom att "man kan operera men, det kommer nog inte funka för hon har så små ben" (var i tidig ålder undernärd = växte inte = inte benen heller) och "det bästa sättet är nog avlivning". Jag trodde hon (vetrinären) skämtade först, ena tassen hade bara gått ur led!! men det skulle inte ha gjort någon skillnad och hon skulle nog ha fått ännu ondare av operationerna.. så då fick jag avliva henne. Vart helt knäckt, jag var inte beredd på det där!! direkt på morgonen också!! det var bara jag och brorsan där (han var inte i rummet när hon avlivades) mamma och syrran var utomlands och jobbade, pappa bodde 11mil bort (hade flyttat till mamma då, typ) och nettan hans tjej var där med honom och när hon skulle komma och hämta oss så var det bilkö, då man var också fast där.. och det ända jag ville var bara att komma därifrån. Tillslut kom hon (äntligen) och hon började säga att hon vara så ledsen m.m jag fick bo hos henne ett par dagar och vila (sov inte så mkt) sen så åkte jag hem till mamma igen, hon var fortfarande utomlands då fick jag och min storebror ta hand om små bröderna som var ledsna.

Nu idag är det bättre; har delad vårdnad om "Gina" en amstaff, pittbull 1år med min syster sen har min storebror en kungsrottwiler "Bamse" 2år, skit söta båda två <3. 

hade extrem tur när jag tog dessa foton !!

hehe, hon vaktar kontrollen, hon kunde sova överallt och låg ofta i kors med tassarna (lite fin av sig :P) 

Gina & Bamse, var tvungen o stå på sängen för att få med båda !! :S

Om man ska sammanfatta lite så; vart ätstörning inte bättre p.g.a misshandeln, inte ett dugg bättre!! och jag fortsatte att gå ner i vikt när förhållandet var slut för jag vart väldigt deprimerad när jag tänkte tillbaka och när jag var 15 år så vaknade jag (ungefär) ur den "lilla bubblan "också.

Jag vet! jag borde ha polisanmält det men jag skämdes för mycket då och nu efteråt, och jag har ju inga bevis nu heller (otroligt nog bröt jag aldrig nått) och det skulle då bli officielt ville inte det heller.

alla tror än idag att jag har inte haft ett riktigt förhållande än att jag fortfarande är oskuld (hahaha!!) och att jag aldrig festade..

Falskt; jag festade som fan, oskulden förlorade jag för länge sen, och ett förhållande har jag haft (2 faktiskt men det höll inte så länge, 3månader riktig tråkig kille)! men jag har nu som en spärr eller nått så om någon frågar om jag har haft ett förhållande? så säger jag alltid "nej" eller om jag är oskuld? "ja", det kommer bara automatiskt ungefär som om undermedvetet vill jag inte att det ska bli officiellt om ätstörningen och misshandeln (speciellt inte misshandeln), sjuukt!!   Juste.. lever idag ungefär som en nunna eller nått har inte festat-, inte haft förhållande-, eller haft kul på evigheter ganska irriterande men om någon frågar om jag vill gå på fest? så vill jag men säger alltid "nej"  hatar det :@ (sist var nog när jag var 15½ år nu snart 18år.. shit helvete!!)

Men jag överlever är ju här nu, eller hur??

är väldigt glad över att jag lämnade honom (speciellt att jag slog tillbaka och inte vek mig sen) och att jag inte längre har så allvarlig ätstörning som då (katastrof)!!

Därför har jag idag ett motto och favorit citat;  

Motto; Stand up for your self!

Favorit citat; "It's not whever you get knocked down, it's whever you get back up!" - Vince Lombardi.

OK! jag gjorde inte det förr det tog ett tag men, bättre sent än aldrig!! eller hur??

Man kan läsa mer detaljerat på några inlägg (nedan)

Jag nämnde i ett tidigare inlägg om ett förhållande som jag hade haft i samband med ätstörningen. Detta vet INGEN men det är väl också på tiden att jag berättar det här! 

Att jag aldrig fattade innan det hade gått så lång och det tog 1år innan jag fatta, de är det sjuka man blir som blind... för man vill verkligen att det ska funka! att det kommer förändras snart. hah (klassiker) !!!!!!

När jag var 13 år hade jag ungefär som ett dubbelliv..  jag var ute och festade hela tiden (helger, lov m.m hände inte skit ofta, men ofta och när jag festade DÅ festade jag!!) i stan när min pappa (bodde då hos pappa) inte var hemma så ingen visste att jag gjorde det. Var hemma på dagarna och var en "duktig liten tjej".

Sen så en dag (jag var då 13½ år) träffade jag en amerikansk kille på 17 år (kunde ingen svenska så man fick prata engelska hela tiden) (kanske därför man är så bra på engelska idag:P) iaf så verkade han vara en riktigt bra kille. Vi blev ihop, ville inte att min pappa skulle veta (vet inte vrf? hm...?). 

Allt var skit bra i början, men sen fick jag veta hur han var när han blev arg och han hade ett jävla temprament!!, hade då varit ihop ungefär i 1,5månad. 

Först gjorde han ingenting, sen efter ungefär 2 månader in i förhållandet började slänga saker på en (kunde vara böcker, fjärrkontroller m.m.) från ingenstans för att han var irriterad på nått, jag sa ju så klart ifrån när han höll på sådär!. Sen efter ett tag vart fysiskt våldsam och började slå mig.

Första gången var när vi var på en fest och vi hade börjat bråka om att han trodde jag hade varit otrogen (vilket jag aldrig var), jag sa att jag inte hade varit det och vart sur så jag gick ut (hade hunnit komma ganska långt) han kom efter skit förbannad och helt plötsligt kände jag en smäll rakt i ansiktet, jag ramlade ner på marken (jag var inte helt nykter inte han heller och vilket inte gjorde saken bättre) han bara sa "i'm sorry, i'm sorry" hela tiden, jag stack utan att säga någonting (jag vart rättså chockad). Dagen efter ringde han efter typ femtielfte gången och ville att vi skulle bli ihop och att han var "so sorry", jag ville verkligen inte göra slut så jag sa "OK" (ifall jag var kär vet jag inte? de var jag säkert... eftersom jag var så envis att vi inte skulle göra slut och förlät han om och om igen :S). Det vart bara värre och värre han vart mera våldsam för varje gång t.ex en gång kunde han slita upp en ur sängen och börja skrika, sparka och slå för att en kompis hade sms:at på telefonen mitt i natten eller när vi lagade mat vart han irriterad på TV:n av någon annledning och sen fick jag skit för det! Ibland kunde vi vara hos honom ibland hemma hos mig spelade ingen roll var vi var, det hände iaf (men bara när vi var ensamma).

(Har nu en dubbelt så stor knöl på näsan än vad jag hade innan efter ett slag som jag fick av han... faan!)

Ingen misstänkte nått heller för jag var en riktig jävel på att dölja det med smink eller på idrotten bytte alltid om på toa:n och duschade sist av alla, kunde klaga på mensvärk när jag hade ont i magen vilket hade en helt annan orsak! 

HAHA! ingen visste ens att jag hade en pojkvän!! Shiit alla tror än idag att jag är oskuld "knas :s"

Sen så hade det hänt en sak, ganska allvarligt (kan inte berätta) som han vart helt galen av, sa att det var mitt fel m.m och då trodde jag på allvar att jag skulle dö! han började hota och sparka mig i ryggen, magen, benen (oftast slog eller sparkade han inte i ansiktet "fick ju inte synas" han var inte dum!) och sen fick han strypgrepp (vet inte hur.. var inte 100% närvarnde själv), jag slog emot men tuppade av och sen när jag vaknade var han borta (vi var i någon villa som han förädrar ägde och vi fick ha den för oss själva över 1 helg) och det såg förjävligt ut också och jag med. På nått sett kunde jag ställa mig upp, hade jävligt ont överallt! som tur var hade jag sagt att jag skulle sova över hos en kompis så att man inte var tvungen att åka hem sen.. jag såg inte han på timmar efter det (inte säker på hur lång tid det tog men. det måste ha varit några timmar... tror jag :S), när han väl kom tillbaka så låg jag och "sov" i sängen, då skulle han komma och börja kramas sen började han säga "i'm sorry" (mm jätte), jag orkade inte ens reagerade var helt slut. Jag kunde inte fatta att han hade reagerat så efter vad som just hade hänt!!

Efter det var allt annorlunda för mig och jag började vakna ur min "lilla bubbla" och se hur det egentligen var och allt som hade hänt under året jag var nu 14½ år, tänkte just då på morgonen "har det redan gått ETT HELT JÄVLA ÅR !!!!??!!" "fan va tiden tagit vägen!!".

Jag började tänka tillbaka och fick sen ungefär som en "flashback" av när min mamma blev slagen av sitt ex och hur hon såg ut just då - patetisk, liten och svag! Då förstod jag hur jag har sett ut varenda gång. 

Sen också när hon lämnade honom vilket gjorde mig så jävla stolt och glad (love U mom<3). Vart ungefär som en inspiration för mig när jag skulle lämna han!!

Sista gången när han slog mig (igen, några dagar eller en vecka om inte mer!? efter den helgen), vart jag så jävla förbannad för jag kom ihåg alla gångerna slagit mig, så jag slog tillbaka och det slutade med att han såg värre ut än vad jag gjorde!!!

Efteråt då vi var hemma hos honom (var det hela tiden egentligen) så gjorde han inget, rörde sig inte, sa inget (OK, han försökte säga nått men jag bara röt tillbaka så han fick aldrig chansen), sen så sa jag bara att det var slut, gick därifrån och har inte sett honom sen dess!!

Shiit, vad mkt text det blev!! men måste bara lägga till att ingen märkte nått.. var nog för då var allt kaos;
Just då hade syrran en ny kille, mamma ny kille också och försökte få ihop pengar till hyra och mat, sen flyttade "syrran" (adoptiv syskon) in som var 18år så hon och min riktiga syrra gjorde ett helvete för mamma under en lång tid, pappa jobbade som en galning var sällan hemma och min 2småsyskon på pappas sida flyttade till oss (från ingenstans typ,,, men då var det nästan slut mellan oss...) så jag tror inte alla var så jätte fokuserade och i skolan var det lätt; jag kunde skylla på mensvärk eller att jag hade ramlat i trappan i porten (vilket hände en gång, men då snubblade jag när jag skulle till skolan :s), att jag var klantig och gick in i dörren eller att min spegel hade ramlat på mig när jag låg och sov (den stog vid mitt nattduksbord var ganska stor och tung, satt inte fast utan bara lutade mot väggen) vilket jag skyllde på ofta. Jag hade fester hemma "sällan men det hände" iaf så märkte inte han nått för jag var extremt noga när jag städade, ibland glömde jag vissa saker och vart ifrågasatt och jag skyllde då på nått annat, vilket funkade! (det värsta är att han tror att jag skäms för han idag, varför skulle jag göra det!?! love U dad<3).

Ingen såg några blåmärken tack vare smink och man såg ibland lite svullnader då skyllde jag på dörrarna och allt va det nu var!! var väldigt noga att låsa på toaletten när jag skulle duscha eller byta om, vågade ibland göra det i rummet (sällan), och idrotten som jag har nämnt tidigare; bytte om på toan och duschade sist vilket också gjorde att jag fick stressa så att jag skulle hinna till lunchen och lektionerna :S ...

Använde riktiga klassiska bortförklaringar, som funkade också heh!!

eh hehe a.. aja de va det!!

PS. Låten passar rättså bra till inlägget!! + en bra låt också ;)