Jag läste i morse i tidningen DN att svenska gymnasieelever får bristfällig undervisning i skolan inom matten och det håller jag med om för, i 9:an så hade jag VG och nu har jag IG. Det är nästan exakt likadan matte i 9:an som matte A. kanske därför ungefär 70% av alla elever i min skola har IG i just det ämnet!!! eller??

Här är länken på artikeln i fall någon vill läsa närmare på detta; http://www.dn.se/nyheter/sverige/ny-larmrapport-usla-lektioner-i-matematik-1.1191473

OK! nu är jag väldigt tjatig om samma grej om och om igen men ändå alla vägrar lyssna!!  

jag är inte dålig nu, jag mår helt OK och kan alla sluta försöka hjälpa till (då menar jag mamma, lärarna och sånt m.m.) för dom gör inte saken bättre, visst dom bryr sig vilket är bra! men nu har det gått för långt .. för några veckor sen t.ex. så kom en lärare från ingenstans och sa; "jag hoppas verkligen att du ska bli frisk snart" och försvann. Vad i helvete var det där??

Först fatta jag inte vad han snackade om men sen gick det upp för mig vad det var. då måste min mentor ha nämnt någonting för hon var den enda på skolan som visste (efter min mamma hade börjat prata om det med henne) eller så har det kommit ut på nått annat sätt (hm?..)  Om jag säger att jag mår bra så mår jag bra men ingen lyssnar på vad man säger!

Visst jag var väldigt naiv och dum förut! Det var jag och jag erkänner det!! visst ångesten har nu än inte blivit bättre (nästan värre) efter allt det här! men jag jobbar på det och det kmr nog bli bättre snart (får hoppas) man måste ju försöka tänka positivt!! eller hur?? 

Aja ska försöka sova, har inte sovit på 2dygn heller p.g.a allt 

Sov gott allihopa!! hörs imorgon igen :)

Om man ska sammanfatta lite så; vart ätstörning inte bättre p.g.a misshandeln, inte ett dugg bättre!! och jag fortsatte att gå ner i vikt när förhållandet var slut för jag vart väldigt deprimerad när jag tänkte tillbaka och när jag var 15 år så vaknade jag (ungefär) ur den "lilla bubblan "också.

Jag vet! jag borde ha polisanmält det men jag skämdes för mycket då och nu efteråt, och jag har ju inga bevis nu heller (otroligt nog bröt jag aldrig nått) och det skulle då bli officielt ville inte det heller.

alla tror än idag att jag har inte haft ett riktigt förhållande än att jag fortfarande är oskuld (hahaha!!) och att jag aldrig festade..

Falskt; jag festade som fan, oskulden förlorade jag för länge sen, och ett förhållande har jag haft (2 faktiskt men det höll inte så länge, 3månader riktig tråkig kille)! men jag har nu som en spärr eller nått så om någon frågar om jag har haft ett förhållande? så säger jag alltid "nej" eller om jag är oskuld? "ja", det kommer bara automatiskt ungefär som om undermedvetet vill jag inte att det ska bli officiellt om ätstörningen och misshandeln (speciellt inte misshandeln), sjuukt!!   Juste.. lever idag ungefär som en nunna eller nått har inte festat-, inte haft förhållande-, eller haft kul på evigheter ganska irriterande men om någon frågar om jag vill gå på fest? så vill jag men säger alltid "nej"  hatar det :@ (sist var nog när jag var 15½ år nu snart 18år.. shit helvete!!)

Men jag överlever är ju här nu, eller hur??

är väldigt glad över att jag lämnade honom (speciellt att jag slog tillbaka och inte vek mig sen) och att jag inte längre har så allvarlig ätstörning som då (katastrof)!!

Därför har jag idag ett motto och favorit citat;  

Motto; Stand up for your self!

Favorit citat; "It's not whever you get knocked down, it's whever you get back up!" - Vince Lombardi.

OK! jag gjorde inte det förr det tog ett tag men, bättre sent än aldrig!! eller hur??

Man kan läsa mer detaljerat på några inlägg (nedan)

Fan också min ångest har kommit tillbaka när alla började tjata om det, fast det var år sen jag hade det. Då fattade ingen :S men nu när jag inte har det så börjar alla; fråga och tjata från ingenstans :@ helvete också!!

För några år sen när jag var ungefär 7-9år så började jag bli väldigt fixerad vid min vikt (som många har/haft), men det var när jag var 13år som jag började gå ner i vikt och vid 15år vägde jag 38.4kg med min 169cm längd, så jag såg förjävlig ut rent ut sagt (droger, alkohol, misshandel och en massa annat var inblandat, vilket inte gjorde saken ett dugg bättre snarare värre :S)!! men det fattade inte jag, jag trodde jag vägde "100kg", kändes som det då iaf. så av någon anledning (just den dagen) såg jag hur jag verkligen såg ut, jag skulle ta på mig mina byxor (hade jag inte på mig några extra byxor som jag brukade, ett av tricken som jag hade) och fick inte på mig dom de bara åkte av hela tiden då förstod jag och fick panik men visade inte det för någon annan (hade blivit ganska bra på att ljuga och dölja saker för kompisar och föräldrarna :s) !!!
Men det var inte det lättaste att börja äta igen, det tog ett tag... men nu är jag 17år snart 18år :D och väger runt 55-59kg (lite bättre) med mina 172 cm och jag är ganska stolt över att ha gjort det helt själv :)

men nu när alla börjar tjata om att jag har det nu fattar jag inte?? när jag har blivit större också? så nu börjar det ångesten vid vikten komma tillbaka  hade ett helvete med ätstörningarna som kom i samband i ett väldigt dåligt förhållande som jag hade då (vilket ingen vet någonting om! inte ens min bästa vän).

iaf så kan jag inte berätta om just det nu, kanske senare men verkligen INGEN vet att jag hade ett förhållande då och speciellt inte ett sånt förhållande heller!!

Aja jag har sagt åt dom att sluta men ingen lyssnar! det har varit så här i ett par veckor, men nu så... eh a ja vet inte... men det börjar gå åt helvete jag har jag gått ner 1kg, kanske inte låter så mkt, men det kan bara vara starten för en "ny omgång"... helvete!! Jag har bara ätit 4 äpplen och 2 mackor på 2dygn :S vilket inte är bra! jag har verkligen tappat aptiten helt... igen! "suck"

Personligen så gillar inte jag att gå i skolan överhuvutaget! men man måste annars får man inga jobb det är ju det man vill; få ett bra jobb med en bra start lön!! eller hur??

Men de flesta brukar stressa ihjäl sig på ett prov eller i skolan allmänt och sen när man jobbar så brukar många "gå in i väggen" p.g.a allt stress 24/7 :S  jobbigt läge. Idag om man ska jämnföra med förut; var det lättare att få jobb! man behövde inte ha så höga betyg för att komma in i bra skolor nu är det så hög status på allt. Många säger att man inte ska stressa för mkt men man kan inte hjälpa det! när det är prov eller man ligger efter i nått då blir det så automatiskt, sen när man väl ska ha provet och man har tränat som en (envis åsna) så får man en "blackout" när man sitter där och ska skriva då blir man ännu mer nervös och orolig och får en ((jävla ångest)) "jätte kul"...

Det är när en kompis som blir ihop med någon tjej/kille och förändras totalt! Hatar sånt, man kan vara den man är fast man är ihop med någon. OK man kanske inte har tid hela tiden (speciellt inte i början) men man måste inte vara upptagen hela tiden heller!
Eller hur?

• Avundsjuka
• Kontroll

De är 2 väldigt lika problem som finns/funnits i varje förhållande; man vill veta var partnen är (konstant), vad hon/han gör, vad de ska göra m.m vilka vänner partnern har, hur dom är m.m. 
Glöm inte; att alla vill veta den andra personens ex;
så att man håller koll på den/dom! kolla om de fortfarande har kontakt: i så fall vad gör dom, säger dom, hmm... strular dom?? om man tänker så där (som många säker gjort/gör) så blir man nästan som "besatt" och så glömmer man bort det viktiga ...sig själv!
P.g.a avundsjuka så gör man dumma saker och tar dumma beslut, vissa kan vara extrema som man kommer att ångra resten av livet. 
Slappana av! man sänder då ut positiv energi till förhållandet istället för negativ energi.
Om man bara vågar släppa den dära kontrollen och avundsjukan som man har, så kommer det vara mkt bättre i förhållandet och du själv kommer må bättre, kommer kännas lättare. man behöäver inte vara "pappa", "mamma" eller "polis" hela tiden. OK, i början av ett förhållande är man misstänksam såklart!! man vet kanske inte till 100% hur personen är och så, men sen när man kommer längre in i förhållandet behöver man inte vara lika misstänksam som man var i början. Om man verkligen litar och älskar den personen man är ihop med var inte så spän, nervös och osäker hela tiden.
Man behöver inte vara "bästa vänner" 24/7 men inte osams 24/7 heller!
eller hur??

Shit känner mig som värsta psykologen eller nått, men detta är typ fakta ju! Det är säkert inte så är i exakt alla förhållanden men det har nog varit så någon gång eller är så nu för många. jag vet detta p.g.a familjen, syskon, man har jusett sina vänner (då får man veta rättså mkt) och jag själv.