Jag fick precis en faktura på 399:- för ett personlighets test som jag inte ens har gjort!! ahh!! va fan jag har inte tid eller pengar att betala det där och vrf ska jag ens göra det när jag inte har gjort testet!!?

Jag såg också att på datumet när jag tydligen skulle ha tagit testen är runt den 20-25 jan och då har jag knappt varit hemma! jag har handlat, gått på intervjuer, jobbat, varit sjuk osv. hade bara tid och kolla mailen m.m. ahh fan också!!

Någon som vet vad man ska göra när något sånt här händer?????

Imorgon då ska jag på intervju och är just nu ganska nervös för jag har aldrig varit på en riktig arbetsintervju :S
Ganska skämmigt för jag är 18 år och har aldrig gått på en riktig intervju!! (vänner, skola, familj har hjälpt en att få små jobb och då har det aldrig varit en riktig intervju man gått på)
Shit!! aja allt har en första gång, eller hur!

Så imorgon kl.14:00 ska jag till München Bryggeriet för en intervju och jag har precis listat ut hur man tar sig dit ;) sen fick jag också en beskrivning, hur man skulle ta sig till själva kontoret och det är däremot ganska krångligt!! Verkar vara som en labyrint eller nåt hehe får se när jag är där:P

Några tips jag hittade:

Jag vet om detta (vem gör inte det) men, också att man ska vara sig själv och inte försöka vara någon man inte är! "för att göra ett bättre intryck".
Man ska dock inte vara allt för bekväm men, inte överdrivet nervös heller! för man dör inte om det går fel (hehe det sista, borde jag tänka på!).

Bara man inte får en blackout och vet inte vad man ska svara när dom ställer frågor o säger då istället nått helt annat så att det blir fel! :S men som sagt "om det går fel, dör man inte!" Måste påminna mig själv om det!!

Det hjälper verkligen att "skriva av sig" ex. alla dåliga saker som jag har hållt inne som ingen vet. Nu när jag har skrivit om nästan allt, så är det inte Bara jag som känner till det utan alla som också har läst vet (vissa tror på det, vissa inte). Man får bättre självkänsla och bättre självförtroende.. vilket har hjälpt mig att ta mera risker! asså söka sociala jobb göra mera social saker än vad jag gjorde innan. Då hade jag verkligen blivit asocial och var isolerad!! nu har jag brytit lite på det onda cirkeln" (vilket också var en av mina nyårlöften också :D :D)

Jag har inte berättad för någon jag känner än men, nu är det lite små kaos igen! för mamma hon jobbar på en bar och får inte mkt pengar så ekonomin är inte den bästa + det där med Tumör/Cancer eller om ryggen har hon inte fått nått svar om än :S Får se hur det blir med det, hoppas det är Bra svar man får tillbaka!!

Har inte skrivit på länge för att jag håller just nu på o söker jobb!! har sökt runt 100 olika typer av jobb men, det är 2st som har svarat en kille och en tjej.

Ena är om restaurang, service, event m.m (honom) och det andra är modelljobb (henne), jag har intervju med honom på tisdag och ska boka en tid med henne snart!! :D

Grejen är det där modelljobbet var jag nästan helt säker på att dom skulle säga Nej, för alla andra har gjort men dom tyckte att jag hade potential enligt bilderna jag skickade in :P

När jag sökte till dom så var det mer som en "gissning" en kul grej ungefär, bara för att se vad dom sa!! och dom vill nu att jag ska komma dit så dom kan ta mer bilder så kan de lägga ut dom på sin hemsida :D Gryymt!!

Min mamma kanske har en tumör eller cancer.. ingen är säker ännu men, hon har en knöl i huvudet som ingen riktigt vet vad det är för någonting :S

Hon har haft en knöl som var fylld med blod som hon tog bort och nu trodde hon att hon hade fått en till likadan men, det var inget blod i så läkaren trodde först att det var en fettknöl men, har nu upptäckt att den växer på ett konstigt sett som inte är normalt. Om det skulle vara en vanlig fettknöl kan man operera bort den hur lätt som helst men, nu när ingen inte är säker... så har han (läkaren) sagt att det är en risk att det kan vara någonting åt det allvarliga hållet , han ville inte säga mera innan dom vet till 100% vad det är för något :S

Om det nu är så att hon har cancer eller en tumör så kommer nästa fråga: godartad eller elakartad?!!

Hon har dessutom problem med sin rygg och läkarna hon har träffat vill steloperera ryggen och det vill inte hon för tydligen är MÅNGA års rehabilitering + om något går fel under operationen eller rehabiliteringen kan hon bli förlamad resten av livet :S

Så det är 2 st allvarliga saker som man är orolig om.. jag tror inte hon har en tumör eller cancer men, ryggen är jag mera osäker på vad hon ska göra :S Grejen är man kan inte byta ut ryggraden eller hjärnan ex.som med njurar eller lungor.. så om hon blir sjuk så blir hon SJUK!!!

Fast man har haft det svårt, så måste man gå vidare. Jag gjorde inte det när jag gjorde slut med "honom" då vart jag bara värre men, sen några månader senare då började jag äntligen ta mig i kragen (vilket var extremt svårt men, inte omöjligt) och började "rehabiliteringen".

Nu får man nästan börja när jag kom ihåg om våldtäkterna men jag ska försöka gå vidare där jag är och inte backa (börja dricka överdrivet, äta för lite m.m).

Det bästa man egentligen kan göra är att berätta för någon/några man verkligen litar på, vad som har hänt fast det har tagit en lång tid eller kort tid så är det alltid bra att säga det till någon!!! vilket jag själv är urusel på :S.

Jag har inte sagt nått till någon och jag är mest orolig över reaktionerna: kommer dom tro mig eller inte??, kommer dom bryta ihop helt och göra "dumma saker" sjäva?? (mamma har haft ätstörningar och drogproblem + hon har precis slutat röka och pappa han dricker ganska mkt + han tar medicin för depression) dom kommer nog kanske tro mig (väldigt osäker på den punkten) men, jag tror inte att dom kommer klara av det :S

De enda som vet är ni som har läst det jag har skrivit på bloggen och nu när jag har gjort det så känns det mkt bättre :)

Vissa tror på vad jag har skrivit och vissa tror att jag ljuger men, jag kan tyvärr lova att allt är sant!! Önskar att det inte vore det :S :S

Det var inte det roligaste att få alla minnena tillbaka!! jag visste redan om graviditeten vilket jag alltid har gjort! det har jag inte förträngt!! men våldtäkterna har jag precis kommit ihåg.. kan man säga.

Jag var ute med hunden (2 jan 11) och en kille kommer förbi och han luktar en massa parfym då kom jag ihåg allt, det var nästan som att kolla på en film och se det hända någon annan :S

Jag stog där helt stilla i 10 minus kyla, mitt på kvällen och bara stirrade rakt fram (vet inte hur länge jag stog där, med det måste ha varit ett tag! för jag hade inga vantar och mina händer började bli ljusblåa). Gina började pipa och skaka men jag hörde henne inte utan var helt "borta".. sen när vi kom hem gick jag direkt in på rummet och försökte sova men, det gick inte och det tog mig 4 dagar för mig o sova igen :S 5 jan då kunde jag sova lite igen :) Den natten jag hade festat (för jag hade fyllt år) så eh.. vet inte om alkoholen hjälpte till där :S

Inget bra tecken för en som redan har haft problem med sprit, droger, fester och en massa annat :S :S

Jag kanske har skrivit för detaljerat men det är vad jag kommer ihåg! egentligen är det nog mera men, jag vill nog inte komma ihåg flera händelser eller mer detaljer!!

Jag hade förträngt endast vissa delar på festen som jag trodde var minnesluckor p.g.a spriten men det var det inte (det var säkert en del luckor p.g.a av spriten oxå men, den stora orsaken! var det som hände..)

Dagen då de 4 männen "kom", den dagen hade jag förträngt helt och hållet!! som jag också kom ihåg sist av allt, vilket egentligen var värst!!!

Jag började också tänka tillbaka när jag var på alla festerna m.m när jag var lite äldre och då hände nog samma sak men jag gjorde inte lika mkt motstånd som jag gjorde de första gångerna!! jag var ganska groggy men jag sa nej och försökte ibland göra motstånd när jag verkligen inte ville.. få av gångerna lyckades jag men, oftast inte.. hm... så jag antar att det hände ganska ofta :S

En väldigt bra fråga!!!

Nu när jag har skrivit om allt kanske det hjälper en att sova bättre för mina mardrömmar som jag har fått, börjar bli ganska jobbigt och utmattande :S

Shiit det var 5 LÅÅÅNGA inlägg endast idag oxå menmen det behövdes verkligen!! känns lite bättre nu iaf :)

När jag var nästan 14 år blev jag gravid yttligare en gång men då var det annorlunda jag var fortfarande ihop med "han" och hade jag blivit misshandlad flera ggr, tog droger, drack, festade m.m Jag hade inte anat, känt, mått på ett speciellt sett eller nått sånt!! så jag visste ju inget men sen började jag märka att inga kläder passade (åt typ inget då p.g.a ätstörningarna) då började jag misstänka! så jag köpte ett test, vart positivt sen gick jag till en ungdomsmottagning för att veta hur långt gånget jag var och fick veta att jag var i 22:a veckan, alltså 5 månader!!    fick världens chock för man såg verkligen inte att jag var gravid.. då berättade hon att det kan växa inåt emot ryggraden då brukar man inte märka det innan man är i ca 5:e-7:e månaden. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera men sen undrade hon om hon skulle fortsätta kolla (se om allt var OK, hur stort det var, kön m.m) barnet var OK, var normal storlek som det ska vara, hjärtljudet var normalt och sen till sist fick jag veta att det var en liten flicka.   

Jag visste inte vad jag skulle göra, säga, reagera över huvudtaget!! så hon lämnade mig ensam en stund, efter någon minut kom hon tillbaka och gav mig ett foto på henne (ultraljudsbild) och sen gick jag hem men jag var inte närvarande för fem öre, kan jag säga!! Visste inte om jag skulle säga något till nån eller vad jag skulle göra!! Men jag var ju tvungen o berätta för pappan vilket jag gjorde och fick exakt samma svart som tidigare "jag ville inte ha något barn, du måste ta bort det!! annars!!" (på engelska egentligen, han kunde inte svenska) men den här gången lyssnade jag inte utan jag hade bestämt mig för att behålla barnet!

Då kom nästa fråga: behålla själv eller adoptera bort? han vart rasande att jag inte ville göra en abort men, då orkade inte jag bry mig. Så jag slutade sen när jag var i 6:e månaden att festa, dricka, röka m.m och försökte undvika/ignorera honom. Tiden gick och i mitten av 7:e månaden  började man se magen lite då döljde jag det med att börja använda stora tröjor, t-shirtar mkt kläder, stora byxor (mer killaktiga kläder) så ingen misstänka nått (eller jo lite i slutet då jag inte ville med ut och bada på sommaren, då var jag som störst oxå+ att jag gick upp lite i vikt och klädstilen ädrades men, inte att jag var gravid)

Iaf när jag var i 34:e veckan (8 månader 2 veckor) träffade jag "han" igen, hemma hos honom (han bodde ensam) och berättade om allt: att det var en tjej och hon mår bra, inga fysiska missbildningar som dom kunde se m.m och att hon växte som hon skulle o allt.. visst han lyssnade men, var inte särskilt glad så, han gick bara utan att säga någonting (hade förberett mig på det, om inte värre). Jag trodde då inget skulle hända men. jag hade fel.

Jag hade väntat ett tag på honom för jag trodde att han bara hade varit ute och gått eller någonting för att tänka men sen hade inte jag tålamodet och jag skulle precis kliva in i hissen. Då kommer han ut därifrån full och förbannad, drar in mig i hissen börjar skrika att jag är en slampa, hora (det vanliga) sen börjar slå mig ge örfilar, knytnärvar i ansiktet (brukade aldrig slå mig i ansiktet innan) jag ramlade tillslut ner på hissgolvet då börjar han sparka mig i magen och på ryggen, jag började skrika på honom akta barnet hela tiden men han lyssnade inte.. sen slutade han bara o gick han när jag blev tyst och inte rörde mig längre. Vet inte hur lång tid det tog men jag fick en enorm smärta i magen (7 gånger värre än när jag var 12 år) fattade direkt vad som höll på o hända men, kunde inte ställa mig upp så jag låg där ett tag. Sen hittar ett par mig och ringer en ambulans som kom efter ett tag.. tror jag men, jag kunde bara fråga hur det var med henne (barnet) hela tiden. Dom såg inte att jag var gravid först men sen såg dom och säger att hon troligen inte har klarat sig (då var jag inne i ambulansen) jag blev helt knäckt. Väl inne på sjukhuset gör dom ultraljud för att vara helt säkra, då sa han (läkaren) att jag hade fått ett missfall och att hon hade dött :(

Jag vet inte hur men, på nått sett fick dom ut henne utan kejsarsnitt?! Jag tror att dom sa att jag skulle krysta och sånt, vilket jag säkert gjorde men.. jag var inte riktigt "där" just då, kan man säga :S Efteråt frågar dom om jag vill hålla henne jag sa inget men dom gav mig henne iaf... på ett sätt har man velat sett henne hela tiden men, inte så där..... helt.. livlös :S Hon var verkligen världens finaste och sötaste men skulle vara 100000ggr bättre om hon hade levt!! visst jag var väldigt ung och väldigt dum men, ändå!! :S   

Polisen kom dit och frågade en massa om mig och ville veta vem som gjorde detta, om jag känner han/hon och en massa andra frågor. Jag sa bara att jag inte visste vem det var (lögn), att ingen vet/visste (sant) och jag ljög om mig också om mitt namn, ålder m.m så det vart ingen "vidare" utredning på det hela, kan man säga.. konstigt nog :S

Sen efter 3 dagar fick jag gå jag kunde inte gå hem, för att pappa trodde jag var hos mamma och mamma trodde jag var hos pappa! så jag sov på gatan den natten eller sov och sov.. jag mera satt och glodde ner i marken. gick lite men var inte närvarande jag var väldigt blek och några kom fram o frågade vad det var för något? om något hade hänt? jag sa bara "ja" och gick vidare.

Grejen är jag hade precis bestämt mig för att jag skulle behålla henne och inte adoptera bort, hade t.o.m bestämt ett namn: Cim med ett C istället för K (jag ville ha ett namn som både killar och tjejer kan heta) det kanske inte är världens "finaste" eller "gulligaste" men jag ville ha något ovanligt, så det fick bli stavningen (själva namnet är ganska vanligt men inte stavningen). Vet inte riktigt hur jag skulle ha berättat för mina föräldrar om att jag var gravid, höggravid oxå att det bara var 2 veckor kvar tills jag skulle föda (när jag fick missfall var jag 14 ½ år) men jag hann ju inte göra det så eh.. dom vet inte än idag att jag har varit gravid någon av gångerna.

Som jag har sagt förr: dom (föräldrarna, syskonen, vännerna m.m) vet inte att jag har haft ett förhållande och tror än idag att jag är oskuld :P

Jag känner en enorm skuld idag att jag inte gick tidigare, att jag överhuvudtaget gick dit, att jag ens berättade för honom att jag var gravid igen, att jag aldrig anmälde honom efter vad han hade gjort alla gånger och speciellt då!!, att jag ljög för alla- familjen, vännerna, släkten m.m och speciellt att jag förlorade henne (Cim) :( Visst jag känner en viss skuld att jag fick missfall 1:a gången och aborten med den sista var annorlunda och där känner jag mest skuld :(

Jag blir så arg att jag aldrig gjorde nått      visst!! några dagar senare när han nästan hade dödat mig efter det som hade hänt (Cim), så slog jag tillbaka och det slutade med att han såg värre än vad jag gjorde och att jag sen äntligen gjorde slut (har skrivit mer om det "sista gången" i ett tidigare inlägg) men, man känner ändå en sån skuld emot sig själv att man lät det hålla på så hoppas länge och att det blev så allvarligt som det nu blev :S :S

Cim är idag begravd (rättare sagt kremerad på en speciell plats) och har varit det i 3 ½ år nu  <3